.

Naket och brutalt ärligt. Vi är så nära slutet vi nånsin varit? Tar vi oss igenom detta är jag säker på att vi klarar all, och att du är den jag är menad att leva med.
Vi tassar på tå, rädda att uttala dom där sista orden. Orden som skulle leda till vårt fall. Varje dag rusar tankarna iväg till när jag står där och frågar dej 'hur fan ska du ha det' men jag vågar inte. Fan vad jag är feg.
Jag tänker att jag skulle ha det så mycket bättre utan dig, jag tänker att jag förtjänar så mycket bättre. Men jag älskar dig och vill så gärna att vi ska resa oss, tillsammans och starkare än nånsin.
Jag känner en rädsla över att missa så mycket tid med Maja, att vara ifrån henne ofta. Det skulle smärta mitt stackars hjärta!
Jag skriver här, behöver vara brutalt ärlig någonstans..

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0